I januari 2013 var jag med om en bilolycka. Jag kommer ihåg det som om det var igår. Varenda lukt, ljud och syn kommer föralltid finnas i mitt minne. Ibland önskar jag att jag fick någon form av black out för en del inom mig tror att jag hade reagerat annorlunda om jag sluppit se allt. Räddningsledarens första fråga ´har någon överlevt?´ gör att jag förstår att vi hade änglavakt. Att jag klarade mig med en blödning på levern, bruten svanskota, whiplash och diverse blåmärken är jag glad över men jag förstod aldrig att smärtan skulle sitta i hela mitt liv och jag hade betalat vad som helst för att slippa denna smärtan! Jag mådde väldigt bra både fysiskt och psykiskt under första året efter bilolyckan. Det som jagade mig mest var rädslan i att sitta i en bil, rädslan i att lita på andra folk och rädslan för att dö. Jag brottades visserligen med huvudvärk varenda dag men det fanns ingen märkbar smärta i nacken och huvudvärk dör man ju inte av!

Jag kommer ihåg hur glad jag var när jag fick jobbet på Fritidsresor sen höst 2013, lite mer än ett halvår efter krocken. Hade jag vetat vad jag skulle vara med om på jobbet hade jag aldrig någonsin åkt ut och jobbat som guide, men jag ville se världen som alla andra! Det var inte förrän i början av sommaren 2014 som allt gick utför. Jag visste inte att en vägg kan vara genomskinlig och kan ge symtom så fysiskt och jag visste inte att en bägare som rann över reagerade som den gjorde!

En morgon vaknade jag upp och mådde riktigt dåligt. Jag mådde illa, hade ont i magen och var trött. Jag kommer ihåg att jag tvingade mig själv iväg till jobbet, åt ingenting men fortsatte må dåligt. Tog några dagar ledigt för att vila upp mig men blev inte bättre. Mitt första läkarbesök var till en spansk läkare som gav mig en spruta och lite medicin för magsår/magkatarr som lovade att jag skulle vara frisk efter två veckor. Det jag inte visste var att jag aldrig skulle bli frisk och att må bra var så långt bort i min värld att jag 6 månader senare inte visste hur man skulle må om man mådde bra!
Jag tror jag besökte läkaren i spanien ytterligare två gånger innan det var min tur för två veckor semester i Sverige. Dagen efter jag kommit hem sitter jag på vårdcentralen där läkaren inte riktigt förstår vad som är fel på mig och lovade mig en gastroskopi inom 6 månader. Jag försäkrade mig om att jag inte skulle klara så länge då mitt dagliga intag av mat mer eller mindre bestod av en banan. Dagen efter ringde läkaren och berättade att jag fått en akuttid för gastroskopi för att utesluta tarmcancer. Så där satt man, några kilo lättare, precis fyllda 21 år och får veta att man möjligen har cancer i magen!

Även fast en semester ska vara en semester fortsatte jag må illa och var inte sugen på någon mat alls. Efter 1,5 månad efter insjukning hade jag droppat lite mer än 10 kg. Men svaret på min gastroskopi var glädjande : så frisk kropp har vi sällan skådat! Jag visste ärligt inte om jag skulle skratta eller gråta. Läkaren försökte intala mig att jag var frisk men där satt jag och ville helst av allt spy upp en bit mat jag lyckades trycka i mig. Men jag lovades ändå att bli frisk så jag satte mig på planet tillbaka till Mallorca. Med några få veckor kvar på Mallorca innan det var dags för Thailand var en baggis, jag hade ju redan varit sjukt i nästan 2 månader. 

I Thailand började jag må bättre. Bulkade upp mig så jag inte såg sjuk ut och lyckades lära mig att leva med illamående, magont och svimmningsattacker. På något sätt lyckades jag få oktober till december gå relativt fort. Jag droppade fortfarande i vikt och spenderade min vakna tid på mitt rum och snittade 16h sömn varje natt/dag. Det var inte förrän julen och nyår kom och jag fick min andra magsjuka som jag på något sätt vaknade upp. Jag hade mellan början av juni och slutet av december befunnit mig i någon sorts trans och har minnesförluster om vissa tidsperioder. Ibland kändes det som att dessa sex månader tog två veckor och ibland kändes det som en levnadsålder. Den 18 januari 2015 lyckades jag ta mig hem, hade två veckor semester och åkte inte tillbaka igen. Det fanns liksom inte ork till det.

Under hela denna tiden besökte jag svenska, spanska och thailändska läkare som gav mig svar som att jag faktiskt är frisk, att jag hade magkatarr och magsår. Vet inte hur många antibiotikakurer jag åt. Som mest satt jag med sex mediciner samtidigt varav en av dem var en smärtstillande medicin cancerpatienter får under cellgiftsbehandling. Men jag var ju faktiskt frisk sa majoriteten och jag trodde på det!
Efter tre veckor hemma i Sverige gav jag upp hoppet, jag var fan inte frisk! Jag hade knappt tagit mig ut genom dörren och knappt träffat mina bästa vänner jag varit ifrån i ett och ett halvt år. Den läkaren jag träffade på vårdcentralen var den bästa jag har träffat hittils. Han var den enda som inte försökte övertala mig om att jag var frisk. Har tog sig tid att förklara hur nervsystemet går ihop med dina inre organ. Han förklarade att min bägare rann över och jag är sjukt i stress och någon form av depression. Nerver omger varenda organ i människokroppen och stress får dessa nerver att hyperarbeta. Att jag sedan juni 2014 gått med inflammation i tarm och magsäck kom som ett slag i ansiktet.

Jag hade utvecklat någon form av kronisk inflammation i magsäck och tarm pga stressen och depressionen. Så länge jag inte skulle psykiskt förbättra min hälsa kommer jag föralltid ha dessa besvär. Med en ny medicin var jag äntligen nöjd över att jag fått något svar. JAG VAR FAN INTE FRISK NÅGONSTANS!

Så står man här 698 dagar senare. Medicin är mitt dagliga liv och jag klarar inte av att missa två dagar i rad. Min kropp har gett upp och karma slaps me in the face hela tiden. Huvudvärken är daglig och nackontet är något som alltid finns där från morgon till kväll. Mitt immunförsvar är obefitligt med min medicin jag tar och är inne på min andra njurinfektion på en månad. Men jag är nöjd över att jag sällan mår illa i samma utsträckning som förut. Jag har mina illamående- och svimmingsattacker och är jämt beroende av en toa eftersom mina tarmars funktion är nedsatt. Men jag är nöjd om jag inte hindras från mer än en eller två aktiviteter i månaden pga av min sjukdom.  

Jag vet inte riktigt varför jag väljer att berätta detta. Kanske för att psykisk ohälsa varit så tabubelagt men att det blivit mer uppmärksammat. Kanske för att en del i min faktiskt hoppas att mina axlar och mitt hjärta kommer kännas lite lättre eller kanske för att jag hoppas att rätt personer ska läsa detta så jag slipper förklara. Förklara att jag faktiskt inte är en tråkig person utan tystnad från mig innebär att jag hanterar någon form av smärta. Att 24h av dygnet ha så hög smärta att du bara vill lägga dig ner och blunda tar på dina krafter så att göra det där lilla extra glädjehoppet prioterar jag bort. Min fokus går till att stå upp, andas och orka ta mig upp på morgonen! Jag hoppas och skulle göra vad som helst för att slippa denna smärta och jobbar varje dag med någon form av rehab. Någonstans inom mig sitter denna lille krigaren som varje dag kämpar och kämpar, men den lille krigaren syns inte än.